Ugly Bird

Det har varit mycket på senaste tiden. Därför har blogg-inläggen uteblivit.

Först så kallade min granne mig för Ulla. Bara sådär. Helt utan förvarning fick hon för sig att jag heter Ulla. När chocken släppt, släpptes nästa bomb. En minigris med loppor har badat i mitt badkar. Yes, det är sant.

Allt detta uppdagades på en middag med damerna i bostadsrättsföreningen. Allt var mycket trevligt tills ämnet “minigrisen som bodde i lägenheten på tolvan” dök upp. Det tog mig en stund att förstå att Labolina, som grisen hette, bodde i MIN nuvarande lägenhet. Hennes små klövar orsakade sådana repor och gropar i golvet att de fick byta alla golv. Där hade vi svaret på varför golven var nylagda i vår lägenhet när vi flyttade in. Check… Labolina fick sen loppor och var tvungen att bada. Hon gillade inte att bada utan skrek så att det lät som att ett mord begicks. Därför var mannen i familjen tvungen att ta ledigt från jobbet för att hjälpa sin sambo att bada den loppiga grisen på dagtid för att inte skrämma grannarna. Två personer krävdes alltså för att bada en liten gris. En fantastisk historia.

Ja, det är lite sånt som hänt här. Så har jag bakat tårtor. Det är en ny hobby jag har. Riktigt roligt!

Nu är det läge att väcka jycken som har sovit sen klockan 15 då vi kom hem från en träningssession med en kompis och hennes fantastiska hund. Han är slut som artist den lille rackarn… Lystrar inte ens till tilltal… Skrutten. Men roligt hade de. Jösses som de sprang o jagade varandra och hade dragkamp om pinnar i träningspauserna.

Jag återkommer!

Igår hände något som var mycket obehagligt. Jag skulle göra mig en kopp kaffe och så var kaffet borta.

För att dra historien från början så var det såhär i korta drag. Maken beställde en ny kaffepryl; en aeropress. Den gör fantastiskt underbart finkaffe. Jag har mest druckit fulkaffe här (läs pulverkaffe) eftersom vi inte längre kunde använda mockabryggaren på induktionshällen. Inte heller Don Pedron fungerar med induktionshäll. Så då blev det fulkaffe tills jag blev upplärd att använda en sån filterhållare och sen kaffefilter i den och så finkaffe i filtret. Men det var ju typ två dagar innan paketet med aeropressen kom med posten.

I detta paket fanns en bonus: ett paket med kaffebönor från ett svenskt rosteri som gör gudomligt kaffe. Jag hade kommit till himmelriket. Kaffehimmelen.

Igår skulle jag göra mig ett kopp av detta himmelska kaffe. Så var kaffet borta. BORTA! Min direkta misstanke var att maken gömt det. Det kan vara så att jag råkar dricka ganska många koppar kaffe på en dag och det kan vara så att jag därför fick för mig att han gömt finkaffet så att jag kunde dricka slut på fulkaffet först. Arg och upprörd blev jag, försökte ringa och fråga och kräva svar, men han svarade inte (så här i efterhand känner jag att det var tur att han var upptagen). På nått vis kände jag att jag kanske överreagerade lite. Men jag var liksom i ett väldigt väldigt stort behov av kaffe. Inte för att jag är beroende, men man kan väl bli sur ändå? (och kanske lite skakig…) Förmiddagskaffet är heligt! (Precis som eftermiddagskaffet och korsordskaffet och undertidenjaglagarmat-kaffet och efter-maten-kaffet och kvällskaffet.)

Så jag härjade omkring här en stund, bråkade på väninnan V, vet inte hur hon hamnade mitt i kaffekriget, men just då blev det så. Sen slog det mig. Det enda stället som jag inte letat på, kylen. Igår sa maken dessutom klart och tydligt: “Kaffe ska förvaras i kylskåpet, så jag ställer in det där”. Hahahahaha Där stod det, finkaffet! På en hylla stod de himmelska kaffebönorna och bara bad om att få bli malda och aeropressade… Vet inte hur jag kunde missa det? Så kaffekrisen löste sig lägligt till korsordet i alla fall… Tycker det är fantastiskt att jag blev så paranoid att jag anklagade S för att ha gömt kaffet? Tänk om jag har ett litet litet kaffeberoende iaf?

Är det normalt att ha träningsvärk i armarna efter att ha malt kaffebönor?

… vilket har inneburit att jag började dagen med att putsa fönster. Ett led i ett projekt som heter “renare lägenhet” som jag har dragit igång. Än så länge håller jag projektplanen.

Sen åkte jag och Frallan till pappan en stund och fikade. Lämnade min stol i uppskattningsvis två sekunder och detta är vad jag såg när jag vände mig om.

Att ta egna initiativ är väl oftast bra, men här tycker jag nog att Fransen gick ett steg för långt…

Skithund.

… hur det gick till när jag var på seans här om dagen. Först lurade jag min kompis C att följa med mig. Det var inte så svårt. Vi gick dit med helt öppna sinnen men viss skeptisism. För C var det första gången på ett sådant event. Jag har varit iväg två gånger tidigare och sett Terry Evans. Rent vetenskapligt. Gick sådär då, jag blev inte ett dugg klokare faktiskt. Just ja, jag var iväg och tittade på en kvinna i stan förut också, men hur det var har jag faktiskt helt uppriktigt förträngt. Lite konstigt… nåja…

Denna gång höll vi till i en lokal som nog tidigare använts som kapell. Det var en stämning redan där som var lite, hur ska jag säga… spännande? Sen klev en kvinna upp på scenen och fick kontakt med andevärlden och beskrev en massa andar som ville säga saker och människor i publiken fick säga till om de kände igen anden. De flesta i publiken verkade känna varandra och hon som höll i seansen och det var lite märkligt… Varken jag eller C var speciellt övertygade.

Så efter en paus med fika fick publiken fråga saker. Jag räckte upp handen och frågade om min framtid. Jajjemen. Tydligen kommer jag att flytta till landet, köra traktor och ha tre barn. Jösses… Det lät liksom inte riktigt som jag? Alltså det där med tre barn. Nåja. Hon beskrev mig som person på ett mycket övertygande och träffsäkert sätt. Det var lite läskigt nästan. Hon beskrev också min värk på ett sätt som jag har svårt att förklara. Sen beskrev hon C och en ande som var där för att träffa henne och C bröt ihop en smula. Det var läskigt. Summa summarum så klarade vi av de två timmarna med tanten i kapellet ypperligt bortsett från de sista 20 minuterna. Vi var tvungna att åka hem till C och dricka te och äta bullar och prata igenom det vi nyss varit med om. Vi var liksom väldigt förvirrade över alltihopa.

Jag kommer garanterat gå på fler seanser eftersom jag tycker det är sjukt spännande och lite läskigt och ännu inte vet vad jag ska tro. Och innerst inne hoppas jag nog på att fröken F skall komma fram och ha ett meddelande till mig… Bara ett litet litet meddelande skulle vara fint. Jag skulle liksom bara vilja att hon var med mig ibland…

Nu blev jag känslig och läskig. Har ni fått se nya köket för övrigt? Så här blev det! Bara lite småfix kvar nu! Weeei! Obs, i verkligheten är kaklet äppel/lime-grönt. Inget annat.

Idag har varit en dag med träningsvärk o annan värk och en smula feber. Lite som en helt vanlig dag egentligen. Följde med pappa till stugan igår och drog upp båten i båthuset. Jösses, vilket slit! Men båten är iaf numera inhyst i båthuset och stugan nästan färdigfixad inför vintern. Och idag kom träningsvärken som tack för besväret igår.

Egentligen hade jag en massa djupa saker jag tänkte skriva om idag, sen kom en massa roliga saker och tog överhanden. Så då tänkte jag skriva om dem. Men så kom jag på att jag skulle återge lite av hur den där seansen var. Nu så här ett par dagar efteråt när jag har smält det. Men så upptäckte jag att mina älskade hibiskusar och hortensior fått spinn. Satans helvetes ohyra. Så jag blev på dåligt humör och nu kommer jag inte längre ihåg vad jag hade tänkt skriva och dessutom är jag stressad eftersom Desperata hemmafruar snart börjar på tvn.

Jajjemen. Så kan det gå. Så jag återkommer, okej?

Frans är förövrigt en typisk kamphund ibland…

Nu är det såhär, jag har varit på en seans. Jag visste inte riktigt om jag trodde på det där egentligen. Lurade med mig en väninna och ja, vad ska man säga; nu är vi två stycken som inte riktigt vet vad vi tror. Hon, tjejen som pratade med “andar” och siade framtiden och berättade om tidigare liv och var en riktigt rolig människa sa saker som hon faktiskt inte kunde känna till om mig som stämde. Det var ganska konstigt. Sen sa hon saker om min väninna som hon heller inte kunde känna till och som också var faktamässigt korrekta. Sen satt vi och tjöt båda två utan att riktigt veta varför. Märklig upplevelse. Måste helt klart sova på saken.

Återkommer…

… gick min blogg i träda. Jag vet att några av er läsare har saknat mina inlägg. Jag har även själv gjort det.

Det var faktiskt Frans som fick igång bloggen igen. Han tycker det är trist att det som började som Börjes blogg och sen blev en jättetokig valp-blogg nu liksom har ebbat ut. Ni som inte känner till varken Börje eller valpen kan tjuvkika på en adress som heter uglybird.blogg.se och kika där i starten så ser ni vad jag menar.

Fast på riktigt sa Frallan såhär: Antingen börjar du blogga igen, eller så dör badankan…

Så vad skulle matten göra?

Så kära vänner, bekanta och andra bloggläsare och löst folk, då var vi igång då… igen…

Tänk så lustigt, jag som påtalade hur dåligt min krasse mådde i förra inlägget. Igår möttes jag av detta:

Vad säger man? Man ska aldrig ge upp hoppet!

I övrigt har det varit en ganska märklig vecka. Gick ut starkt då läkaren ringde och tyckte att vi ska testa ett nytt läkemedel mot min värk. Anti-malaria-läkemedel. Det ni. Så nu käkar jag malariamedicin. Enkelt! De är nu inne på det som jag så länge misstänkt, att det inte är en utan två diagnoser som jag bär på. Så kan det gå.

Jag träffade en annan fantastisk läkare samma dag. En man 65+ som bröt på finska. Ett utdrag ur vårt samtal lyder som följer: (och kom ihåg att detta är på riktigt, inget hittepå…)

(En bit in i samtalet)

Läkaren: Jaha och hur bor du, har du familj?

Jag: Ja, jag har en sambo

Läkaren: Sambo… (Tystnad och skriver) Och vad jobbar han med?

Jag: Han jobbar med datorer, alltså typ programmerar (lite förvånad över frågan och kände inte att jag behövde dra min sambos CV)

Läkaren: Jaha… (Antecknar) mhm… Kan han HTML?

Jag: (tittar förvånad på läkaren)

Läkaren: Ja, alltså kan han göra hemsidor?

Jag: Ehm… Jo… alltså det kan han väl… (tittar ännu mer förvånat på läkaren)

Läkaren: Jo jag pratade med en kille som skulle göra min hemsida åt mig, men han skulle ha 25 000 kr för det. Så nu har jag gjort den själv, men det är ju inte bara HTML, man måste ju kunna det här med design också (fortsätter prata oavbrutet om webdesign som yrke och om sin hemsida som han gjort själv)

Jag: (Tyst och förvirrad)

Läkaren: Ja, jag tror killen försökte lura mig. 25 000 kr måste ju vara för mycket pengar.

Jag: Ja, det tror jag oxå. Du kanske borde begära in offerter från andra?

Läkaren:  Ja, det ska jag nog göra. HTML, jag skriver “sambo” och “HTML” här… Har ni barn?

Jag: Nej, inga barn. (Känner mig lättad över att HTML-diskussionen är över)

Läkaren: då skriver jag: “inga barn” (bokstaverar när han skriver). Har ni hund?

Jag: (Något uppgivet) Ja, jo en hund

Läkaren: En hund. Då skriver jag “1 hund” (tittar på mig som för att kolla om jag ljuger om hunden)

Läkaren: Är det en liten hund?

Jag: Va? En liten hund? Alltså det är en schnauzer… inte jätteliten…

Läkaren: (Måttar med händerna) Alltså är den såhär stor? (visar med händerna storleken av en grankotte)

Jag: eh… nej, alltså han är inte jätteliten. (börjar försöka måtta själv för att få läkaren att förstå hur stor hunden är)

Läkaren: Det låter som en mellanstor hund.

Jag: Nej, alltså det är nog en liten hund, fast inte jätteliten.

Läkaren: Åker hunden i framsätet i bilen?

Jag: Nej, inte så ofta

Läkaren: men den KAN sitta i framsätet?

Jag: Jo, jo det kan han

Läkaren: Då är det nog en mellanstor hund. Jag skriver “mellanstor hund ” (antecknar prydligt)

Jag: (fullkomligt av banan) ja jo… då är det väl en mellanstor hund…

Läkaren: Så vad ska vi skriva ut åt dig idag? Och hur många vill du ha, 10, 50, 100 st?

osv…

Ja så fortsatte detta fantastiska läkarbesök. Men jag kom ju därifrån med det som jag ville ha och behövde samt dessutom vetskapen om att jag har en mellanstor hund, så jag klagar inte ändå. Han var rätt rolig faktiskt även om mycket mycket märklig… Skönt att träffa en läkare som ger sken av att han har precis hela dagen på sig att prata med mig. Det tillhör inte vanligheterna direkt…

Önskar att jag kunde återge hans finska dialekt och samtalston också, det blir inte fullt lika fantastiskt när man skriver det som när man hörde det på plats…

En mellanstor hund är på golfbanan och chillar i väntan på att matte och husse ska va klara på rangen så att det roliga kan börja när man får hänga med på banan och leta bollar i gräset… Varför ligga under bänken när man kan ligga på bänken?

… fast ganska trist att matte och husse satt hönsnät på balkongen för att Schnauzer inte skall trilla ut.

Men så blev det… matte och husse känner sig säkrare nu när Frans kan härja som han vill på balkongen.

Och helt korrekt av er, inga blommor på pelargonen, de trillade av i all storm och regn som varit. Men förhoppningsvis kommer de repa sig nu när det är lite varmare igen… Vet inte vad jag ska skylla krassen på… Sju svåra år kanske? De blev kanske inte precis sådär frodiga som jag tänkte mig när jag planterade dem i typ mars för att de skulle hinna växa till sig… *suck*

Avslutningsvis en idolbild på mig och Fralla på promenad! (Jag bär inte alltid omkring på honom bör tilläggas…)

Jag har haft en fantastisk och ledig dag idag och spenderat stora delar av den på stan tillsammans med förträffligt sällskap.

Kaffe och surr och shopping och surr, det kan sällan bli fel!

Igår kom jag och tänka på hunden Lars. Jag kan ha berättat om honom förr, men igår kom jag att tänka på honom och hans historia igen och jag funderar över var Lars befinner sig idag. Hunden Lars inhandlades i Linköping tillsammans med min mor. Min vän Frida hade en tuff period på sjukhuset i början av sjukdomstiden och jag skulle dit och hälsa på henne direkt efter att min mamma hade åkt hem. Minns att jag var sådär glad och käck den där dagen och verkligen försökte hålla en fasad utåt som skulle skvallra till omgivningen att allt skulle bli bra.

Jag kunde inte vara hos henne jämt som jag egentligen ville, så jag skickade en ställföreträdare i form av ett mjukisdjur. Vi såg vad som skulle komma att bli ‘hunden Lars’ på en hylla i en leksaksaffär. Mamma och jag blev direkt förtjusta. Då såg mamma att han hade en skavank på huvudet, en söm som blivit felsydd och formats till en liten knöl som såg lite konstig ut. Mamma ville välja bort Lars eftersom han såg lite tokig ut och det ju skulle bli en fin gåva till Frida. Jag förklarade att vi inte kunde välja bort honom bara för att han hade en tumör, utan att vi istället skulle se detta som ett tecken. Hade Lars klarat av en tumör så skulle Frida klara av sin cancer. Vi var tvungen att ge honom en chans, eftersom troligen inte många andra hade valt honom… Vi valde denna jycke och kallade honom för Lars. Varför han fick just detta namn är än idag oklart.

Senare samma dag cyklade jag med Lars utstickande ur en kasse med andra saker upp till universitetssjukhusets onkologiavdelning. Minns ännu hur den stora hissen, som egentligen var ämnad för att skjutsa sängar eller andra stora saker i, gnisslade och skrapade och var otäck. Denna hiss skulle jag två år senare sitta i och gråta hysteriskt, men det visste jag ju inte denna dag. Den här dagen var jag bara glad och stormade upp till avdelningen där min vän låg. Det visade sig att hon inte var på sitt rum utan akut hade fått åka ner till operation. Det var ingenting som var något att oroa sig för sa sköterskorna lugnande. Jag skrev en lapp och lämnade Lars hos en av dem. På lappen stod något i stil med: “Hej, det är jag som är Lars. Jag tänkte hänga med dig och med mig är du aldrig ensam.” Sköterskorna var roliga och hade sagt till Frida när hon var på väg från operation till rummet att Lars väntade på henne. Hon hade blivit hyfsat fundersam…

Lars bodde sen den dagen hos Frida i hennes säng och jag vet att hon fräste rejält när läkaren försökte säga åt henne att det inte var lämpligt för en sådan sak att sitta i hennes säng. Lars flyttade då upp till sänggaveln och satt ovanpå den. Han följde henne till operation och på cellgiftsbehandlingar och var med henne då jag inte kunde. Alla sköterskorna kallade Lars vid namn och det var liksom inga konstigheter att han var med. När hon sen blev frisk flyttade han hem till henne och när hon blev sjuk igen fanns han åter med henne på sänggaveln eller på kudden.

Undrar vart Lars är idag då Frida inte längre finns? Jag hoppas att Lars är kvar på sjukhuset och tröstar andra i svåra stunder. Han var väldigt bra på just det.

Ibland känns det som att allt ihop bara var en dröm. Minnen bleknar och det gör så himla ont, så jag försöker hålla dem vid liv allt jag kan.

För att avsluta med något lite festligare så pratade jag och mitt sällskap på stan idag om bussar och att de ganska ofta är sunkiga och varma och att det inte är så kul alla gånger. Det finns en kille som kan intyga det. Här 11 veckor gammal på väg med bussen till veterinären för att vaccinera sig. Matte var övertygad om att en liten bag att stoppa valpen i så att han åkte gratis var den absolut bästa idén. Sen dess har matten haft andra, lite bättre idéer…